Källa: VetlandaPosten 1931
Förmedlat av Alwe Svensson

Förr i världen fanns det rätt gott om vargar i de småländska skogsbygderna. Även Bäckaby socken hade då ibland besök av dessa rovdjur, som gingo rätt illa åt boskapen då de voro ute på bete. När marken var bar kunde man ej spåra och skjuta de vilda bestarna. Man hade rustat sig med fångstredskap i varje gård inom socknen, så när det blev snö, skulle vargarna få se på annat.

Inom socknen skulle finnas en skallfogde, vars uppgift var att sammankalla samt ordna och leda en vargjakt. I varje gård skulle finnas en del fångstredskap, som voro nödvändiga vid ett vargskall, eller vargjakt på den tiden, såsom spjut och vargnät. De sistnämnda var omkring tre alnar breda och knutna som fisknät och av tjocka linnesnören. Sedan vargen blivit inringad skulle näten hängas upp omkring ringen och således hindra vargen att komma ur densamma. Omkring ringen skulle manskapet ställas upp, de som ej hade skjutvapen voro försedda med spjut. Skyldighet att deltaga i vargskall var varje besutten bonde samt torpare som hade en ko.

Någon dag på vintern 1853 hade spår efter vargar varit synliga i skogarna tillhörande komministerbostället i Rösås. Sven Svensson i Gudmundsås, som då var skallfogde, underrättades genast och från honom sändes ilbud runt socknen att alla som ägde skyldighet skulle möta vid samlingsplatsen i kyrkbyn, medtagande de för dylik jakt nödvändiga redskapen. Från samlingsplatsen gick så färden till skogarna där vargspåren varit synliga och skallfogden började att ordna om med inringningen och sedan några av skyttarna undersökt ett skogsområde blev man förvissad om att det var två vargar inne i ringen och jakten kunde börja. Drevkarlarna började sitt arbete med att försöka köra ut vargarna mot de utställda skyttarna och det dröjde ej så värst länge förrän det började att smälla lite varstans runt ringen men med dåligt resultat.

Slutligen kom en varg inom syn- och skotthåll till en av skyttarna Karl Pettersson, Gudmundsås, som med ett välriktat skott fällde honom. Den andra vargen lyckades taga sig ut ur ringen och försvinna men togs några dagar senare i en så kallad varggrop. Platsen där vargen sköts, kallas Wysslemad och är belägen i närheten av Rösås by.

Skinnen efter de båda fångade vargarna var en lång tid hängande på väggen i den gamla sockenstugan, där allmänheten fick taga dem i betraktande.

I Sveriges gamla landskapslagar är det tydligt att varg var vanlig i hela landet. I Västgötalagen står det: ”Alla som i Västergötland bo, ingen undantagen, skola bygga varggård eller hålla vargnät”. I Magnus Erikssons allmänna landslag från 1347 och i Kristofers landslag från 1442 finns liknande skyldigheter. Förutom vargnät skulle man även äga en vargtrumma, vargtång, spjut, gevär och lapptyg. I Olaus Magnus Historia de gentibus septentrionalibus från mitten av 1500-talet står det att vargen är mycket talrik och hemsöker byar på landet under stränga vintrar. I Karl XI:s dagbok från 1689 skriver kungen: ”Den 8 november var jag, min son Karl och prins Fredrik uppå jakt i Djurgården och bekommo 10 vargar i stora Lopkärrsbacken, men tvenne sluppo”

Genom 1647 års jaktstadga infördes skottpengar på varg i Sverige. Före 1850 var vargar talrika till och med i Skåne men 1862 fälldes de sista sex vargarna där, Under andra hälften av 1800-talet minskade antalet vargar snabbt i Sverige av flera orsaker: ökat jakttryck, brist på villebråd, ökad användande av stryknin från 1830 samt sjukdomar hos vargen. Innan år 1900 var södra Sverige utan vargar: den sista vargen i Småland sköts 1868, de sista två vargarna i Stockholms län 1871, Upplands sista varg 1894 och Värmlands sista varg 1896.