Per Jonsson Esping

Per Jonsson Esping

Vi är nu fler än 1.800 kända levande ättlingar till Per Jonsson Esping och hans hustru Anna Jönsdotter som levde i Fröderyd socken i mitten av 1600-talet. De hade tre barn som uppnådde vuxen ålder, Daniel, Elisabet och Margareta. Margareta lämnade hembygden och vi vet inte så mycket mer om henne annat än det bördsbevis hon fick på Västra härads ting 1693. Daniel och Elisabet däremot stannade kvar om om dem vet vi desto mer och det är från dessa två vi stammar; 700 på Daniels gren och 1.100 på Elisabets gren. I föreningen har upprättats en stamtavla med Esping som rot, se länk längre ned.

Första gången Per med säkerhet dyker upp i källorna är i 1653 års mönsterrulla för Kungliga Jönköpings infanteriregemente. Han är skriven som gemen soldat för Äsprilla i Fröderyds socken under Göran Silverhielms kompani tillhörande Överste Adolf Herman Wrangels regemente. Därav soldatnamnet Esping.

År 1654 ger han två marker och fyra öre till kyrkan, då boende i Äsprilla.

Per Jonsson i Esprilla ger 1654 två marker och fyra öre kopparmynt till kyrkan. Bild: Arkiv Digital. Källa: Fröderyd (F) LIa:1 (1644-1707) Bild 200 / sid 35.

Redan vid mönstringen i Jönköping i februari 1655 flyttades Per över till Erik Axelssons Hillebards kompani och avancerade samtidigt till korpral. Som korpral fick han hemmanet en åttondels Västerkvarn som löneboställe. I Västerkvarn bor han mellan 1655 och 1660.

Per gifte sig med Anna Jönsdotter från Kallsjö. Hon var dotter till rusthållaren och länsmannen Jöns Bryngelsson och hans hustru Ingrid Ambjörnsdotter. Per och Anna återfinns tillsammans i mantalslängderna i Västerkvarn från och med 1656. Anna är möjligen den ”pigan Anna” i Kallsjö som ännu 1654 bor hemma hos föräldrarna i Kallsjö. Det skulle då ge ett sannolikt vigselår omkring 1655 eller 1656. Det som emellertid talar emot detta är att de två äldsta barnen, Daniel och Elisabet, som i sina dödböcker anges vara födda 1651 och 1654, båda i Västerkvarn. Det finns emellertid inget stöd i vare sig mantalslängder eller kyrkoräkenskaper för detta. Att födelseåren kan vara felaktiga är inte ovanligt, då de nedtecknades många år senare för både Daniel och Elisabet uppnådde hög ålder.

Efter Karl X Gustavs trontillträde 1654 förklarade Sverige krig med Polen och året därpå överfördes kompanier ur Jönköpings infanteriregemente till de svenska besittningarna i Pommern, men Per tillhörde dem som fick stanna hemma och utgöra besättningar på garnisonerna i Halmstads och Varbergs fästningar. Men 1657 förklarade arvfienden Danmark krig och Per mönstrade i Ljungby i juni detta år. Följande höst deltog han i ändlösa marscher fram och tillbaka i trakten mellan Halmstad och Ängelholm. Nu fick han sitt elddop genom de två mindre slagen vid Genevadsbro Kattarp.

Annas bror Jöns var ryttare för rusthållet Kallsjö och red för sin fader Jöns Bryngelsson. Han hade ridit ut med Karl X Gustav och krigat i Polen. Kanske var det nu som Anna och hennes svägerska nåddes av dödsbudet – Jöns blev 1656 ”slagen på Crakowische Partij”.

Pers krigståg i Halland och Skåne ledde inte till några avgöranden, men det gjorde däremot Karl X Gustavs berömda tåg över Lilla och Stora Bält som i februari 1658 ledde till freden i Roskilde. Efter freden förlades Per och hans kompani till Helsingborgs fästning – bara några månader tidigare hade de marscherat i fiendeland Skåne, men som nu blivit svenskt. Per var alltså bland de första som tog sig till den nya landsdelen.

Men freden med Danmark varade inte länge. Redan på hösten 1658 skeppades Per över till Själland och deltog i belägringen av Köpenhamn. De svenska styrkorna bodde i storlägret som kallades Carlstad, strax utanför Köpenhamn. Här befann sig omkring 30.000 personer, dock var inte alla soldater.

Svenskarnas läge på Själland försämrades. Till slut valde Karl X Gustav att satsa allt på ett kort och tidigt på morgonen, i mörkret, stormades Köpenhamn den 11 februari. I detta blodiga och misslyckade anfall deltog Per. Han klarade livhanken i infernot utanför Köpenhamns murar, men förlusterna var omfattande. Bland de som stupade denna natt var en förare och en korpral i Pers kompani. Per avancerade nu och blev förare – den enes död, den andres bröd.

Karl X Gustav bröt natten till den 11 februari 1659 upp från sitt läger vid Bröndshöj utanför Köpenhamn och stormade staden men slogs tillbaka med svåra förluster. Källa: riksarkivet.

Under våren och sommaren 1659 överfördes stora delar av Jönköpings regemente till Fyn, däribland Per. Även här försämrades läget och danskarnas allierade landsteg i november. Per var nu med om sitt fjärde slag då svenskarna mötte fienden i slaget vid Nyborg den 14 november. Även detta var ett blodigt slag, svenskarnas kämpade väl men fick ge sig för övermakten. Förluster var nära femtio procent och i Pers kompani stupade löjtnanten och en korpral. Följande dag gav svenskarna upp och Per hamnade i fångenskap på Fyn.

Karl X Gustavs avled hastigt i februari 1660 och en ny fred slöts i maj. Fångarna på Fyn släpptes; Per tillhör inte dem som hunnit hem till mönstringen den åttonde juni. Däremot är han med i nästa mönstring, som troligen hölls i augusti och även den i Eksjö. Han var äntligen hemma igen. Vilka äventyr hade han inte att berätta för familj och vänner?

Nu gick flytten till Kallsjö, för här finner vi Per och Anna från och med 1662 år mantalslängd. Halva hemmanet Kallsjö var på uppbud flera gånger under 1659 och 1660, och möjligen gällde det båda halvorna. Per och Anna köpte den ena, den andra tillhörde Annas avlidne bror Jöns och hans hustru Britta.

År 1661 avancerar Per ytterligare och blir nu till sergeant.

Två misstänkta fall av tjuvjakter uppmärksammades 1665 av hejderidaren Karl Larsson Fisk vilken på Västra härads sommartinget 1665 gjorde två stämningar. Då ett av djuren föll på Kallsjös ägor, hörde häradsrätten även sergeanten Per Jonsson Esping. Men han han hade härom ingen ”annor bekännelse eller kunskap än nu witnat är”.

1666 skickade kyrkoherden i Fröderyd, Johan Bringius, bland annat Per till Höreda i Ramkvilla för att försöka medla i äktenskapsbråket mellan sin dotter och hennes make löjtnanten Jakob Barkhausen. Karlarnas besök uppskattades inte alls av dottern, som sade ”jag aktar den förlikningen intet”.

Den militära karriären fortsatte att gå bra för Per och under första halvan av 1666 gick han från sergeant till fänrik.

Samma år, 1666,  leder han sitt kompani från Skåne hem till Västra härad. Troligen hade de varit förlagda i Helsingborg eller Ängelholm. På hemvägen ringlade därför skaror av soldater genom Småland, ett så kallat durchtåg. Detta var en tung belastning för allmogen som bodde utmed landsvägen, vilka hade skyldighet att förse dessa soldater och officerare mat, öl, husrum och skjuts. Men ibland gick det överstyr och officerarna missbrukade sin maktställning och for hårt fram mot allmogen. Den nyblivne fänrik Per Esping var en av de officerare som pekades ut när allmogens klagomål togs upp på Östbos häradsting. Länsmannen Josua berättade att några officerare sommaren 1666 hade kommit tillbaka från Skåne, ”blandh dhem war Fendriken, manhaftig Per Espingh”. Denne krävde att få mat och husrum för sig och sina hästar. Då länsmannen frågade efter fullmakt så hänvisade Per till en löjtnant som skulle komma senare. Detta godtog emellertid inte länsmannen vilket resulterade i att Per gav sig på honom med “hugg och slag”. Nu var inte Per den ende, och inte den värste av dem som fick som nämndes i Östbo härads protokoll. Saken avgjordes inte förrän 1669 då allmogen i Östbo äntligen fick gehör för sina klagomål från högre ort. Denna gång var Per själv närvarande och troligen varit ångerfull, för han hade redan förlikts med länsmannen och bönderna. Avslutningsvis bad dessa att han från högre ort ”måtte blifwa med straf förskont”, eftersom han inte hade dragit på sig så stora klagomål. Hans fortsatta miltära karriär synes inte ha tagit någon skada.

Under åren som kom gjorde Per flera besök på Västra härads ting i olika ärenden. På hösttinget 1669 bistod han Måns Nilsson i Fröset i ett ärende som rörde ett arv. Måns bad att få disponera detta arv tills det vunnit laga kraft, vilket beviljades av häradsrätten.

Mellan 1670 och 1671 far Per tre gånger till tinget angående halva Fröset Västergården som hans svärfar Jöns Bryngelsson år 1659 sålde till Hans Håkansson. Dessförinnan hade Annas bror Sven och hans hustru Cecilia Månsdotter bott där, men hamnat i trångmål och inte kunnat betala alla skatter varför halva gården blev ödesmål. Nu, många år senare, kom svägerskan tillbaka och ansåg att hon inte fått all den ersättning hon varit berättigad till, samt att Per trängt undan hennes barns bördsrätt till gården. Per gick bestämt i svaromål och presenterade en skriftlig redogörelse. Häradsrätten gick på hans linje och ansåg att försäljningen gått rätt till och att Cecilia inget mer hade att hämta av Per.

Vid två tillfällen, sommar- och hösttinget 1671, representerar Per skattebönderna i Äsprilla angående en gränstvist mellan byarna Äsprilla och Trishult i Lannaskede socken. Denna gräns är samtidigt gränsen mellan Västra och Östra härader och det beslutas att tre nämndemän från vardera häradet märka ut gränsen.

Ett krig bröt ut i Europa 1672 och som drog med Sverige, då man hade ingått ett så kallat subsidiefördrag med Frankrike. Sverige gick med i kriget 1674 och Per fick veta att han ingick i de kompanier som skulle skeppas över till de svenska besittningarna i Pommern i norra Tyskland.

Per tog farväl familjen, vilken han inte mer skulle få återse. Tillsammans med över 700 man ur regementet mönstrade Per i juli 1674 i Kalmar och steg därefter ombord på de väntande transportskeppen. Per var ju även rusthållare i Kallsjö och någonstans i vimlet av manskap och båtar fanns hans ryttare som red för gården, Börje Persson. När skeppen seglade iväg lämnade Per Sverige för gott.

Väl på tysk mark lämnade den svenska armén Pommern i december samma år och tågade in i kurfursten av Brandenburgs områden. Brandenburg var ett område i norra Tyskland med Berlin som huvudstad. Sannolikt var Per med på detta fälttåg och deltog i slaget vid Fehrbellin i juni 1675. Det var ett förhållandevis litet slag med oavgjord utgång, men bilden av de svenska som oövervinnliga skadades. Som en följd av detta förklarade flera länder Sverige krig, bland annat Danmark i september senare samma år.

De svenska ställningarna i Pommern försämrades stadigt under 1676. Flera viktiga städer föll i kurfursten av Brandenburgs händer.

De militära rullorna från denna tid är röriga med många döda. När en officer dog skapade det en kedja av förflyttningar och möjlighet till avancemang. I januari 1677 tillhörde Per Kasper Stålhammars kompani och nu hade han blivit löjtnant.

Någon gång under den här perioden förflyttades Per och hans kompani till staden Stettin; idag heter den Szczecin och ligger vid floden Oders utlopp i nordvästra Polen. I början av juli 1677 anlände kurfursten till Stettin, fast besluten att erövra staden. Han hade varit här i oktober föregående år men hade den gången fått ge upp. Från försvarsmurarna kunde Per se fiendehären breda ut sig utanför staden, vilken sammanlagt den till omkring 22.000 man. Till stadens försvar fanns större delen av Jönköpings regemente och sammanlagt var garnisonen på mellan 2.300 och 3.400; storleken varierar i olika källor. Dessutom bidrog stadens borgerskap till försvaret.

Svenska Pommern. Källa: https://alchetron.com/Swedish-Pomerania. Copyright: Stig Söderlind.

Under hösten som följde bombarderas staden av häftigt av belägrarnas kanonkulor och granater. Det var ett ihållande oljud av dagarna i ända. Från augusti till december förvandlades staden till en rykande ruin.

Här, i infernot i Stettin vid något som måste ha varit det närmaste helvetet man kunde komma på jorden, långt bort från sin Anna och barnen, slutade Per sina dagar någon gång i oktober 1677. Han blev dödsskjuten enligt anteckning i rullan 1678:5. Ingen närmare uppgift om hur han dog anges, så det lämnar oss till gissningar. Han kan ha dödats av en av alla de kanonkulor som slog ner i staden, men det kan också ha varit under ett av utfallen mot belägrarna. Eller kanske träffad av en muskötkula när han var uppe på murarna?

Till slut kunde inte försvararna hålla emot längre. Staden kapitulerade och på nyårsdagen 1678 tågade återstoden av garnisonen ut under ”flygande fanor och klingande spel”, vilket var den tidens sed att markera försvararnas okuvliga vilja.

Någon tid senare nåddes Anna av dödsbudet. Hon var nu bliven änka och fick efter Per död ett års lön på 21 daler, det så kallade nådeåret.

Nu var det Anna som stod för som huvudansvarig för rusthållet i Kallsjö. Redan i maj 1678 var det en ny mönstring för kavalleriet och de allra flesta  som skickats iväg 1674 var nu borta, däribland Kallsjös ryttare. Så det var för Anna att skaffa fram en ny ryttare, kanske även häst och rustning. En dryg utgift i så fall.

Det var inte bara maken Per som hade gett sig iväg den där dagen för fyra år sedan. Även sonen Daniel hade gått ut i kriget, men till modern Annas sorg var han inte bland de återvändandes skara.

Daniel var i rullan från 1677 korpral i samma kompani som fadern, som då avancerat till löjtnant. Vad som sedan hände är inte helt klargjort, kanske var han med vid försvaret av Stettin och såg sin far dö där? Hursomhelst blev han under kriget i  Pommern tagen till fånga av kurfursten av Brandenburg och ”där tienat, samt Lüneborg Biskopen af Münster och Dannemark”. Sannolikt stoppades han in bland fiendens led och tvingades där tjänstgöra som soldat. Efter en tid lyckades han emellertid rymma och kunde återvända till fäderneslandet; eller ”redux in patris” som prästen uttryckte det i dödboken många år senare.

Sista rullan som Per Jonsson är med i. ”Fendrich Per Jonsson, Avanz:t till Lieut: 677 under Mörkendals Comp: som nu är Rosbackz och nu sedermera dödskuten in octob Ao 677. I stel:t Nills Swensson i Åkrahult if:n furider af Mörkendals förrige Comp:”. Bild: Arkiv Digital. Källa: Rullor 1620-1723 1678:5 (1678) Bild 790 / sid 313.

Soldaterna i fält lånade pengar av varandra och sådana skuldsedlar nådde till slut familjerna därhemma, även om de stupat. Anna var till tinget två gånger under 1680. Första gången för att betala tillbaka skuld för ett lån som Per hade tagit av en nu avliden soldat och andra gången för att kräva tillbaka pengar av en familj för ett lån som Per ställt ut till en annan numer avliden soldat.

Daniel under troligen tillbaka under hösten 1681, då han är med i 1682 år kyrkoräkenskaper och ger 1 daler till kyrkan. Det var kanske i tacksamhet för att han lyckades ta sig hela vägen hem igen. Han måste ha haft mycket att berätta för dem därhemma om äventyret i Tyskland, och kanske visste han mer om sin fars död?

I kyrkoräkenskaperna för 1682 års sockenstämma den femte juni ger hustru Anna i Kallsjö 24 öre till kyrkan. I raden nedanför ger hon ytterligare 8 öre för ”båraklädet”. Efterlevande skänkte vanligtvis en summa pengar till kyrkan i samband med en närståendes begravning. Det gällde då bårkläde, klockringning och grävning av graven. Bårklädet var som namnet antyder klädseln för båren. Vid det första tillfället låg troligen någon i sotsäng och vid det andra tillfället var denne död och begraven, och man skänkte en peng till kyrkan för lån av kyrkans bårkläde.

Vem var det som hade dött? Anna själv? Nej, hon uppträdde på både vårtinget den 7 mars och sommartinget den 20 juni angående en tvist om några åkrar mot frälsebönderna i Nackeström. Och båda hennes föräldrar var döda. Kanske var det ett barn som dog; barnadödligheten var hög och de flesta familjer miste barn i olika sjukdomar och epidemier.

Sista gången Anna är förekommer i källorna är i 1683 års mantalslängd och som rusthållare för Kallsjö, båda gångerna benämnd som löjtnantsänkan. Därefter är det tyst om henne. Hon finns inte heller med i den första husförhörslängden från 1688, så hon avled alltså någon gång mellan 1684 och 1688. Då hon inte längre finns som givare till kyrkan 1682, är min gissning är att hon dog inte långt därefter, kanske omkring 1684.

Per och Anna blev inte så gamla. Per bör ha varit född under 1620-talet, kanske i slutet. Det borde alltså innebära att han var omkring femtio år då han stupade i Stettin 1677.

Per och Anna fick tre kända barn. Daniel Persson Esping, född omkring 1651 och gift med Elisabeth Svensdotter från Skepperstad. Med henne fick han sju barn av vilka fyra troligen dog som barn. Död i februari 1728 på torpet Slottet under Fröset Södergård i en angiven ålder av 77 år. Ur Fröderyd dödbok:

”Dominica Septuagesima begrofs Daniel Esping, född 1651 fadren Cornet Pehr Jonsson i Wästreqwarn, modren Anna, fölgt sin Fader i gamla Tyska kriget, blef fången under Brandeburg där tienat, samt Lüneborg Biskopen af Münster och Dannemark, sen fadren blef skuten, redux in patris [återkommen till fäderneslandet],  gifte sig med gamle Leutnant Swen Götessons doter i Skeppersta Lisbet, cum qva [med vilken kvinna han fick] 7 barn, 6 Söner och 1 doter af hwilka 2 Söner 1 doter lefva, dödde dhen 10 Februarii hos sin Son Soldaten Johan i Slottet, begrafwen på Frösiö Wästregårds griffteplats. Aetas 77 åhr.”

Makan Elisabet överlevde Daniel med 24 år och hon uppges i dödboken ha blivit 106 år!

Elisabet Persdotter, född omkring 1654, gift med Sven Hansson från Årset i Fröderyd. De var bosatta i Årset och fick fick nio kända barn. Elisabet avled 1733 i en angiven ålder av 79 år. Ur Fröderyd dödbok:

”Dominica 6 [post] Trinitatis Enkan hustru Lisbeth Pehrsdotter från Söragård Årset, född i Wästreqwarn 1654 af ährliga föräldrar, fadren Leutnanten Per Esping. Inträt i ächtenskap 46 åhr med Sven Hansson, aflat 10 barn af hvilka 1 son 5 dötrar lefwa. Blef änka 1725. Warit några åhr hängslesiuk och på en tid sängliggande. Aetas 79 åhr som hon berömmeligen lefwat, dödde den 27 Juni, begrafuen mit för Lilla Kyrkiodörren.”

Margareta Persdotter, okänt födelseår men troligen den yngsta i syskonskaran. Hon fick bördsbevis på tinget 1693 för att resa vidare uppåt landet. Hennes vidare öden är ej närmare känt.

En utförligare berättelse med lite mer bakgrund finner du i Per Jonsson Esping – soldat under stormaktstiden.

Källmaterialet till denna berättelse hittar du i Per Jonsson Esping i källorna. Kanske har du gjort något fynd i arkiven som inte är med här? Kontakta då mig!

Thomas Lindgren, 2022.

 

 

 

 

 

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *