Det här levnadsbeskrivningen handlar om Johan Fröderberg (1817-1896) i Fröderyd socken. Han var folkskollärare här mellan åren 1845-1879.

År 1842 lagstiftades i Sverige om folkskolan som blev den obligatoriska primärskolan. Reformen tog många år att genomföra fullt ut i hela landet, men Fröderyd synes ha varit tidigt ute. Mig veterligen var Johan Fröderberg den första folkskolläraren i Fröderyd. Dessförinnan fanns några år en ”skolmäster” som bodde i Årset.

Författaren till denna lilla berättelse är Emanuel Johannesson (1879-1960), dotterson till Johan Fröderberg. De första sex åren bodde han och hans familj på samma gård som hans morfar. Emanuel var liksom sin morfar folkskollärare och avlade sin examen 1903 och var verksam i Fridlevstads socken i Blekinge mellan 1908 till 1940.

Emanuel nedtecknade berättelsen om sin morfar i en liten bok, som så småningom hamnade hos Ingvar Fröderberg, vilken i sin tur nu har skickat den till mig. Jag har tagit mig an uppgiften att skriva rent berättelsen som redogörs i det följande. På några ställen har jag lagt till några egna noteringar (tex [N1]); dessa finns under rubriken ”Noteringar” i slutet av detta inlägg.

Thomas Lindgren, Göteborg 2021

Johan Fröderberg, av Emanuel Johansson

Den man, om vilken här nedan nästan uteslutande skall berättas, föddes den 19 juli 1817 troligen i Ramkvilla församling av Jönköpings län (enligt Matrikel över rikets organister, kantorer över folkskollärare av A.H. Sundberg och D. Th. Björkman i Bäckaby församling av nämnda län). Han erhöll i dopet namnet Johan. Fadren hette Sven Fröderberg. Denne var klockare och urmakare samt bodde i Ramkvilla. Sven Fröderberg hade ett livligt sinnelag ofta var han munter och glad men synes lätt ha blifvit oresonligt häftig. Detta sista omdöme torde man med fog kunna göra, då man vet, att Sven Fröderbergs hustru hade ett ovanligt gott sinnelag, men att hon det oaktat stundom trakterades av mannen med örfilar.

Det enda, som författaren vet om Johan Fröderbergs farfader, är, att han föddes 1790 och bodde i Fröderyds kyrkoby och hette Anders Fröderberg [N1]. Namnet Fröderberg har man säkerligen härlett från Fröderyd. Äldste brodern till Johan Fröderbergs farfar frös ihjäl på Ålands hav under finska kriget. Nyss nämnde Sven Fröderberg, född i Fröderyd 1790, död i Tåssegärde (?) 1836, var gift 2 gånger. Tillsammans med sin första hustru, som redan är nämnd, hade han sönerna Anders, Johan och Karl samt döttrarna Märta och Lisa Maria. Anders var 3 år äldre och Karl 10 år yngre än brodern Johan (född d 6/5 1827, intag på sem. d 1/9 1846) [N2]. Tillsammans med sin andra hustru – denna var en hårdhjärtad kvinna – hade han sönerna Johannes och Vilhelm.

Hemmet var säkerligen mycket fattigt. Medan sonen Johan ännu var ganska ung, troligen innan han ännu fyllt 7 år, fördes han till sin moders broder och dennes hustru, vilka bodde i Stenkulla av Tolgs socken. Dessa båda makar voro mycket fromma och lyckliga människor. I deras hem hade lille Johan och hans bror Karl, som också fått komma hit, det gott. [N3]

Emellertid synes Johan hava tidvis uppehållit sig i föräldrahemmet. Hade han det gott hos morbrodern, var det tvärtom i föräldrahemmet. Ett par ex: Av främmande personer hade Johan och hans syskon fått kakor. För att Johannes och Vilhem skulle bli i tillfälle att äta upp halvsyskonens kakor, väcktes de en natt av sin moder. En gång fick Johan av sin fader knappar till en väst. Detta offer gick styvmodern så djupt till sinnes, att hon gick ut i köket och skrek högt i avund och bitterhet.

En gång under sin vistelse i Ramkvilla var Johan i sällskap med en eller flera gossar ute på den långa Sundsbron och fiskade. Bron hade blivit våt. Johan halkade därför, föll i det djupa vattnet och sjönk men kom åter upp. Då skyndade sig en kamrat att hugga tag i hans hår och drogo honom upp.

Flera andra gånger var Johan i dödsfara. Ett exempel från Stenkulla. Lille Johan möter en dag en stor tjur, som ger uttryck åt sina känslor genom ilsket bölande. Johan tager upp en liten sten å slungar denna mot tjuren, som träffar i pannan. Tjuren svimmar av slaget. Johan blir förskräckt häröver, skyndar fram, fattar sin motståndare i ena hornet och skakar hans huvud, tills svimningen upphör. Följande dag förföljer tjuren en piga från plats till plats. Den förföljda lyckas emellertid skydda sitt liv mot det ursinniga djuret i en ladugård.

Då Johan var omkring 11 år, dog morbrodern. Denne hade under ett besök i Karlskrona blivit kolerasmittad. Även Johans moster blev sjuk i kolera men återfick hälsan [N4]. I Stenkulla funnos på denna tid 9 familjer. I var å en av dessa dog antingen mannen eller hustrun. Alltså upplöstes alla äktenskap i byn. [N5]

Mostern, som en tid efter denna sorgliga händelse, ingick nytt äktenskap, ombesörjde, att Johan fick komma till en skräddaremästare för att lära sig sy. Mostern tog löfte av mästaren, att Johan, som var så liten, skulle få sova längre än de andra lärlingarna om morgnarna och kanske flera andra förmåner. Men mannen, som givit löftena, ansåg sig icke bunden av sådana. Han, som var en drinkare, blev stygg mot gossen, helst som denne snart vann sådan skicklighet i yrket, att han befanns vara duktigare än mästaren själv. Johan fortsatte härefter några år med skrädderiarbete.

Så beslöt Johan att lära till klockare. Som barn hade han en ovanlig sångförmåga. Så lätt för att lära melodier hade Johan att han kunde återgiva utgångsstyckena, som han hört spelas i kyrkan en enda gång. Men under barndomstiden förkylde han sig svårt. Då Johan blivit återställd från förkylningen, hade hans sångförmåga minskats.

I Växjö utbildade sig Johan till klockare. Lärotiden var ingen ljuv tid, ty direktören var en hård man. Ett ex.: I en spegel hade han märkt att hans egen son och en annan elev skrattade. Kanske var det åt honom själv? Vi denna tanke blev direktören så förbittrad, att han tog fram eldgaffeln och bearbetade därefter med denna de arma eleverna så våldsamt, att han krökte och rätade den farliga ”karbasen” flera gånger. Sedan direktören så plågat ynglingarna, befallde han Johan att stiga upp och sjunga för honom. Johan har berättat, att då han flera år efter elevtiden i klockarskolan kom på den gatan, vid vilken huset var, uti vilket han mottagit sångundervisning, började han skälva.

Efter avlagd examen fortsatte Johan med sitt skrädderiarbete. Då klockareplatsen i Ramkvilla blev ledig att söka 1835, anmälde sig Johan såsom sökande. Till medtävlare om platsen hade han J. Janzon [N6]. Flertalet av församlingsborna ville hava Johan Fröderberg till sin klockare. Men rivalen sände då omkring en bränningstunna, och med tunnans innehåll trakterade han de röstberättigade. Fröderberg blev själv i tillfälle att se, vad hans medtävlare förehade för att vinna övertaget. Denna gång likasom många andra blev brännvinet den avgörande faktorn vi besättandet av plats.

Fröderberg fortsatte därefter en tid framåt med sitt skrädderiarbete. Men år 1842(?) sökte och erhöll han inträde vid folkskollärarseminarium i Växjö. Utbildningstiden för lärare var då 2 år. Fröderberg ådagalade här stor flit; han ansträngde sig så hårt, att han ådrog sig gulsot, Som Fröderberg därtill hade lätt för at lära, gjorde han raska framsteg.

Då en lärare , kanske föreståndare Vallberg (1845-47), fick något slags ont i sitt ena ben, måste eleverna besöka honom på ans rum för att låta hör, huru de lärt läxorna samt måhända också för att mottaga undervisning. Fröderberg kunde då läxan så bra, att läraren skrattade och bad honom tiga. Det gjorde nämligen mera ont i benet, då han skrattade.

Avgångsbetyg från seminarium erhöll Fröderberg 1844. Då blev han kallad till lärare i Fröderyds församling.

Föreståndare Vallberg påpekade emellertid ivrigt, att Fröderberg skulle söka plats i Urshults församling i stället för att taga plats i Fröderyd. ”En profet är icke aktad i sitt fädernesland”, sade han. Av fortsättningen i berättelsen kunna vi lätt förstå, att Fröderberg många gånger fick orsak att ångra, det han ej lytt herr Vallberg.

Vår unge man skulle nu ”sätta bo”. Men han saknade alldeles medel härtill. För att hjälpa i ett av de mest trängande behoven gav honom då en vänlig gammal jungfru en ”agnakudde” och ett ”bänkatäcke”. Lärarbostaden bestod av ett mycket litet kök å första våningen och 2 små boningsrum i andra våningen. Å ”skullen” var kläd- och förrådsrum. Nedgången till källaren ledde genom köksgolvet. Under varm-täckning av byk i köket rök det där, ”så att man ej kunde se upp”. In i bostadsrummen trängde både regn och snö. För att bereda röken tillräcklig väg ut i det fria från det rum, man mest använde, utan att behöva låta dörren stå öppen, gjorde man ett hål i murverket i närheten av eldstaden. Trappan till ”skullen” stod nära nog rakt upp.

Från kyrkobyn till Fröderbergs andra station, Ingaboda, var en mil. I Ingaboda utgjordes bostaden av 1 rum, 1 oanvändbart kök och 1 ”kontor”.

Lärarelönen, som med undantag av husrum och bränsle erlades i säd och kontanter, var i början av Fröderbergs läraretid 20 kr. Senare höjdes den till 300 kr, längre fram till 400 kr och slutligen till 500 kr.

I ovanstående angående lärarelönen torde felaktiga uppgifter som bero på glömska, förefinnas. För detta påstående ger nedanstående utdrag ur Svensk Läraretidning, n:r 22 för 1912, stöd.

Lika länge, som folkskolan ägt bestånd i vårt land, har hennes lärarkår haft sina löneförmåner bestämda genom allmän författning. Den utveckling, folkskollärarlönerna under denna tid undergått, framgår av nedanstående data ur denna lönefrågas historia.

1. a) Den kontanta av nämnda år fastställdes den egentliga folkskollärarelönen till ”minst 16 tunnor spannmål, varav 8 tunnor erlägges in natura, hälften i råg och hälften i det eller de andra sädesslag, i vilka kronotionden inom orten utgår, men de övriga 8 tunnorna alltid betalas med penningar till ett bestämt belopp av 53 rdr 16 sk banko”.

Denna lön kunde anses motsvara i runt tal omkring 150 riksdaler riksmynt.

1854. Detta år bestämdes, att sistnämnda 8 tunnor säd skulle lösas efter länets markegångspris, dock ej till lägre belopp än 6 rdr 32 sk för tunnan.

1864: Från detta års ingång höjdes minimilönen till 400 rdr riksmynt, dock med undantag för lärare, som med tillika var klockare eller präst och alltså redan förut hade sammanlagt minst nämnda summa.

1871. Innehavare av förenade tjänster ägde nu att åtnjuta de skilda lönerna oavkortade, såvida de ej i värde överstego 50 tunnor spannmål.
1872. För lärare med 10 års oförvillig ordinarie tjänstgöring höjdes lönen till 500 rdr.
1873. Det nyssnämnda beloppet 500 kronor sattes såsom minimilön vartill skulle komma ett ålderstilägg å 100 kronor efter 5 års oförvillig ordinarie tjänstgöring; slutlönen blev alltså 600 kronor.
1874. b) Naturaförmånen

Jämte den egentliga lönen blev folkskollärarna 1842 tillförsäkrade ”sommarbete och vinterfoder för en ko eller ock, där lokala eller andra förhållanden sådant förhindrade i ersättning ”minst värdet av 2 tunnor spannmål av förutnämnda sädesslag”. Även skulle de erhålla ”tjänlig bostad och nödigt bränsle” samt, ”så vitt sig göra låter”, trädgårdsland. Den ursprungliga ersättningen för ko-fodret höjdes 1860 till 5 tunnor spannmål.

Då lärarlönen skulle höjas till 400 kr per år sade dåvarande kyrkoherden i Fröderyd, Holmer, på en stämma: ”Var skall det tas? 400 kr är lön för den, som genomgått en lärokurs på 4 år men icke på 2 år”. Enligt uppgift av Fröderbergs dotter Anna skulle Fröderberg hava sagt, då han fick mottaga 400 kr i lön: ”Nu börjar jag att få litet också för den tid, som är gången”. Då Fröderberg fick mottaga 500 kr i lön, sade han: ”Nu öser man pengar över mig”.

Som nämnt är, betalades en del av lönen med säd. Några välvilliga bönder lämnade litet övermål. Detta behagade ej ”höga vederbörande”. De tillsatte därför några som skulle mottaga säden åt Fröderberg, för att hindra, att han finge för mycket. Dessa uppbördsmän gingo onödigt mycket i säden och spottade i densamma.

Vare sig de skattskyldiga egenhändigt eller genom uppbördsmän avlämnade säden, trakterades de av Fröderberg, åtminstone sedan han gift sig. Trakteringen för var och en, som omedel- eller medelbart lämnade säd bestod uti 1/3 av ett hålbröd, 1 stort oststycke och 2 glas hembryggt, maltstarkt dricka. Uppbördsmännen bjödos på middag.

Då Fröderberg var 32 år, ingick han äktenskap den 26 dec 1848 med 21 åriga hemmansägaredottern Anna Maria Johansdotter från Rösås Mellangård av Bäckaby församling. Hon var född den 23 augusti 1828. Anna Marias fader hette Johan Magnus, hennes moder Elisabet Kristina. Fadern hade ett ängsligt sinnelag, var sträng och fordrande mot de sina men var tillika själv mycket arbetsam.

Modern hade ett bättre sinnelag samt var synnerligen driftig och arbetsam (Elisabet Kristina dog, då författaren till dessa rader var 1 år gammal). Anna Maria var en arbetsam och duglig kvinna men hade likasom fadern ett ängsligt lynne. Av sina föräldrar ärvde hon nära 1000 kr, en kista och en spinnrock.

Tillsammans med sin hustru fick Fröderberg 5 barn, vilka här nedan uppräknas:

• Johanna Kristina, född den 18 maj 1851
• Lovisa Emilia, född den 16 juli 1853
• Anna Cecilia, född den 28 maj 1856
• Johan Emil, född den 3 maj 1859
• Matilda Sofia Lydia, född den 13 april 1866
• ”Lilla Tilda” dog, då hon var 4.5 år.

För att kunna försörja den rätt talrika familjen måste Fröderberg sy flitigt, sedan han på e.m. slutat arbetet i skolsalen. Då det blev mörkt, arbetade han vid en linoljelampas matta sken. Som ett ex. på sömnadslön kan nämnas, att 50 öre var betalning för handstickning av ett täcke. Att Fröderberg väl behöft någon vila efter slutat arbete i skolan, kan man lätt förstå, då man vet, att han, sedan det blivit bestämt att alla konfirmanderna skulle hava betyg från folkskolan, fick ända till 99 barn att undervisa samtidigt. Vidare tjänstgjorde han såsom vaccinatör å åderlåtare. Men trots det flitiga sömnadsarbetet med mera försummade Fröderberg visst icke sina plikter mot skolan. Inspektörernas varma erkännande av hans arbete ger det vid handen.

Då Fröderberg var ungkarl påyrkade ivrigt prosten Jonas Sandell i Fröderyd, (det var fadern till den berömda författarinnan Lina Sandell. Sandell drunknade senare under en resa på Vättern) att han skulle gifta sig med prostens systerdotter Malena (Magdalena?). Då Fröderberg ej samtyckte till detta förslag, blev prosten likasom Malena bittra ovänner till honom. Sandell sökte med församlingens bistånd taga ifrån Fröderberg bränsle, som ingick i hans lön. Detta försök nödgade Fröderberg till att väcka en process mot församlingen. Rättegången drog en tid av 2 år. Han förde själv under densamma sin talan men 2 gånger folkskolläraren Svensson i Vetlanda till rådgivare. Som prosten hade stort anseende och icke avskydde övertalningens medel inför domare i härads- och hovrätten, förlorade Fröderberg i dessa rätter.

Men den senare vädjade då till kammarkollegium (?). Här tillerkändes honom rätt till behövligt bränsle på församlingens bekostnad. Dessutom tillerkändes han ved för den tid, man hade nekat honom sådan, samt ersättning för rättegångskostnad. Att Fröderberg och hans hustru under den långvariga processen många gånger voro förfärligt sorgsna, behöver ej sägas.

Under det prosten Sandell verkade i Fröderyd, beslöt sig Fröderberg för att söka annan plats. Men nyssnämnde prästman lyckades övertala honom att ej sätta sitt beslut i verket.

Åren 1852-1853 uppfördes ny kyrka i Fröderyd. Som arbetarna å detta byggnadsverk förde ett mycket supigt och å bullersamt liv, tillskyndade de familjen Fröderberg mycken oro och många bekymmer.

En händelse, som troligen inträffade 1865, å som säkerligen mycket skadligt inverkade särskilt på dottern Lovisas hälsa, bör ej överlämnas åt glömskan. Genom en oförsiktighet med dynamit i eller vid Hörnebo gruva (”Skifferberget”) i södra delen av Fröderyds socken blevo 2 personer (”Falkens söner”) dödade. Den ene av dessa söndertrasades, den andre fick sitt huvud genomborrat av något föremål samt ena benet avbrutet. Sistnämnda person levde 6 timmar efter explosionen. Händelsen inträffade en vinter. De dödas kroppar sattes ned i sina gravar i kyrkogården samt jordfästes en söndag förmiddag.

Samma förmiddag fick man veta, att kropparna skulle obduceras. Men de fingo ligga kvar på sina platser till följande torsdag, då läkaren kom. Man fann då, att kropparna ej strax kunde obduceras, emedan de hade frusit. Nu infördes de i sockenhuset, och läkaren befallde fjärdingsmannen att elda duktigt i likrummet både natt och dag. På förstnämnda tid vågade han dock icke uppehålla sig där. Att familjen Fröderberg ej tyckte det vara angenämt, att kropparna skulle ligga i samma hus, som de bebodde, är tydligt. Barnen i familjen voro förskräckta och kunde icke sova lugnt. Vid 12-tiden en natt hördes från nedre våningen ett starkt buller. På grund härav blevo de, som bodde i huset, ytterst uppskakade, i synnerhet Lovisa, som trodde, att de döda åstadkom bullret. Men så var det ej. Emedan råttorna gjort stor skada i bostaden, hade man lånat en katt å släppt i köket. Morgonen efter den oroliga natten fann man, att katten slagit ut en fönsterruta å rymt. Från tiden för denna händelse, vilken, såsom inträffade 1865, kunde Lovisa aldrig insomna förrän på morgonen. Detta lidande tryckte sedan Lovisa, till hon fyllt 32 år (”tills vi flyttat Boestad”). [N7]

Från 1845 till år 1867(?) undervisade Fröderberg ensam de skolpliktiga barnen i församlingen. Dessa fingo icke ens lära sig känna igen bokstäverna, innan de började skolgången. Under kyrkoherde Holmers och prosten Sandells tid i Fröderyd undervisade Fröderberg dessutom konfirmanderna årligen, troligen från höstterminens början i folkskolan till jul samma år. Konfirmanderna infinna sig i sockenhusets folkskolesal under nämnda tid varje söndagsmorgon kl. 8 förmiddag och fingo där mottaga undervisning, tills man ringde samman kl. 10.

Troligen 1867 antog församlingen 2 stycken lärarinnor, som skulle undervisa de yngsta skolbarnen. Nämnda lärarinnor voro Kristina Fröderberg och Lovisa Janzon. Den sistnämnda var dotter till den förut omnämnde kantor J. Janzon från Ramkvilla. Kristina Fröderberg tjänstgjorde i Fröderyd endast 2.5 år. Hon efterträddes av Matilda Janzon, en syster till Lovisa J. Matilda gjorde sig skyldig till slarv med skolarbetet. Så t.ex. började hon stundom undervisningen kl 11 förmiddag istället för kl 8.30. Fröderberg gjorde då lärarinnan föreställningar om oegentligheterna. För att hämnas på Fröderberg (lärarinnan och hennes påskyndare hade antagligen hoppats, att skolläraren skulle bliva föremål för förhörsvarning, ja, kanske avsättning) begärde då lärarinnan avsked. En av dem, som påskyndat lärarinnan att taga nyssnämnda steg, var säkerligen kantorn å organisten i församlingen, Anders F. Vidergren. Denne önskade naturligtvis att erhålla Fröderbergs lärareplats. Onda rådslag lyckas dock icke alltid. Lärarinnan fick avsked, som hon begärt, och Fröderberg slapp undan utan något obehag. [N8]

Omkring 1864 begav sig Fröderberg till Växjö för att genomgå en kurs i exercis. Under hemresan från Växjö var han nära att mista livet. Det var på natten. Skjutskarlen somnade av trötthet. Av någon anledning blev hästen rädd å skyggade. Följden blev, att skjutsen välte. En koffert kom därunder att skada Fröderberg å ena tinningen, så att blodet flöt ymnigt, och den skadade svimmade. Ehuru tilldragelsen timade långt från Fröderbergs hem, såg hans hustru som låg å sov i hemmet, händelsen i drömmen och började jämra sig av förskräckelse.

Snart införde Fröderberg exercisövningar i sin skola. Församlingen bestod varje skolbarn med ett gevär av trä å Fröderberg själv erhöll ett riktigt sådant.

Fröderberg innehade ordinarie läraretjänst till 1875(?). Därefter tjänstgjorde han under minst 2 år såsom vikarierande lärare.

År 1868 köpte Fröderberg c:a 1/4 mantal i Notteryds by, som ligger i södra delen av församlingen. För gården betalade han 4000 kr. Samtliga hus utom ”boden” voro mycket förfallna. Sedan Fröderberg blivit ägare till gården, skötte han den under 6 år genom hälftenbrukare, sedan genom eget folk. Fröderberg arbetade med iver på att sätta sin gård i gott skicka. Han byggde ladugård med vagnbod, svinhus och vedbod samt reparerade grundligt boningshuset. Vidare odlade han 2 stycken mossar (Ekelunds- och Gölamossen) och en åker samt befriade redan befintlig åkerjord från en massa sten.

1884 sålde Fröderberg å hans hustru sin gård till sonen Johan Emil och dennes hustru Karolina för 6000 kr. Av det undantag, som säljare härvid förbehöllo sig, utkrävde de just ej mera än husrum å vedbrand samt kofoder under den första undantagstiden.

Som både Fröderberg och hans hustru bibehöllo sina kropps- och själskrafter tämligen obrutna in i ålderdomen och båda hade stor verksamhetslust, tjänstgjorde de länge såsom dräng och piga hos gårdens nye ägare.

Den 7 januari ett år (vilket år är obekant), då Fröderberg stod och hackade ”fåraris”, kom en pinne och skadade svårt hans ena öga. Genom bristande vård (efter det olyckan inträffat, hjälpte han till med forsling av ved över den isbelagda Notteryds-sjön) och olämplig behandling skadades ögat ännu mera. Slutligen sökte Fröderberg läkarehjälp både i Växjö och Lannaskede. På sistnämnda ställe var han så sent som vid midsommartiden samma år, olyckan hade skett. Under den långa sjukdomstiden led Fröderberg av svår värk i det skadade ögat. Följden av allt blev, att synförmågan i detsamma förlorades.

Efter några år inställde sig hos Fröderberg det svåra lidandet, som kallas urintäppa. Han måste då söka lasarettsvård i Jönköping. Till Jönköping måste också sonen, Emil, resa för att lära sig att tappa den sjuke. Av denna sjukdom led Fröderberg en längre tid och plågorna därunder voro många gånger fruktansvärda.

Mot slutet av sin levnad drabbades Fröderberg av slag. Då detta återkom för 3dje gången, fick han sluta sin skiftesrika bana. Lugnt och stilla avsomnade han den 25 juli 1896.

Fröderberg var liten till växten, var tämligen mager och hade rikt, svart hår. 2 skolflickor från Röshult, som antagligen tyckte, att hans hår var synnerligen vackert, trodde sig en dag hava funnit orsaken till att det var så svart. De hittade nämligen en liten ask, vilken innehåll något svart. Asken tillhörde deras lärare. ”Ah! Det är med detta han gör sitt hår så svart och grant”, tänkte flickorna. Och så beströko de sitt eget hår med askens innehåll. Fadern, Anders, som strax efter ”försköningsarbetets” slut fick se sina flickor, förde dem fram till Fröderberg. De hade ett ganska lustigt utseende ty ”färgen”, med vilken de behandlat sitt hår, var Fröderbergs blanksvärta!

Medan Fröderberg var i sin bästa ålder, fick han nervfeber. Han erhåll nu vård hos brodern Anders, som bodde i Bäckaby. Sedan Fröderberg därefter återvunnit hälsan, låg han icke sjuk någon dag under 40 år. Men under en vinter av sistnämnda tid led han svårt av diarré, som torde hava uppkommit på grund av försåtlig tillblandning i kaffe.

Fröderberg hade således i stort sett att glädja sig åt en god hälsa.

Som nämnt är, hade Fröderberg lätt för att inhämta kunskaper. Han hade ett famnande intresse. Ibland sysselsatte sig Fröderberg med teckning, för vilket ämne han hade goda anlag.

Han ägde en rätt stor samling av böcker, som han studerade.

Var intresset starkt, var däremot minnet tämligen svagt. Han glömde snart ganska mycket av det han läst, hört och sett. Fröderberg var en god prosaförfattare; men han saknade icke heller förmåga att författa vers. Huvudsakligen begagnade han sig av sistnämnda gåva, då någon vän och bekant var död. Fröderberg brukade läsa någon dikt, som han själv författat, vid den dödes bår. En del dikter lämnades på begäran i sorgehusen, en del erhöll Fröderbergs svåger Per i Rösås, andra ha troligen blivit bortlånade till en person, som skulle resa till Amerika, och som försummade att återsända dem.

Fröderberg hade ett livligt sinnelag. Han kunde bliva ganska häftig, men häftigheten lade sig snart.

En varm människokärlek var utmärkande för Fröderberg. I varje människa ville han se en vän. Av denna egenskap begagnade han sig några för att skaffa sig fördelar på hans bekostnad. En innerlig släktkänsla präglade Fröderberg. Sedan döttrarna gift sig och skaffat sig egna hem, besökte han dem årligen så länge krafterna tilläto det. Och då döttrarna, deras män och barn kommo hem, lyste den gamle av fröjd och belåtenhet.

Då de lämnade hemmet, följdes de av den gamles välsignelse och böner. ”Och så som han bad för sina barn”, har någon utropat. Fröderberg brorson Magnus i Bäckaby sade en gång med tanke på farbrodern ungefär så: ”Det är ej underligt, att den mannen har snälla barn.”

Av naturen hade således Fröderberg ett barnagott hjärta. Detta blev, såsom vi kunna förstå, allt mera helgat genom en sann gudsfruktan. Han försummade aldrig själv morgon- och aftonandakten. Icke heller tilläts gärna någon annan i hemmet att försumma dessa stunder. Gärna samlades hemmets medlemmar till gemensam uppbyggelse, bön och sång (huvudsakligen sjöngos psalmer och sånger ur Mose lamm) i synnerhet om aftnarna. Då böjde husets medlemmar samtidigt knä, och en bad högt.

Sön- och högtidsdagarna sjöngos psalmer och sånger; så lästes dagens episteltext, evangelium och predikan. I hemmet funnos Luthers, Harms, Skrivers å Nohrbergs postillor. På söndagarna kommo ofta äldre, främmande personer hit för att bliva uppbyggda.

Ehuru vägen till församlingens kyrka från Notteryd var 5 fjärdingars väg lång och mycket backig, besökte Fröderberg ofta detta Herrens hus, så länge hans krafter voro någorlunda tillfredställande. Då Fröderberg låg på sin dödsbädd tillsporde honom sonen: ”Pappa lilla, går det att tänka något på Gud och hans ord?” Den döende svarade då: ”Om ditt ord ej tröstade mig, så vore jag förgången i mitt elände”.

Anna Maria Fröderberg överlevde sin man i många år. Redan under makens sista år fick hon många sorger genom sin hårda sonhustru. Efter Fröderbergs bortgång blev sonhustrun mycket mera oförsynt och svår mot den gamla. Till detta lidande kom under de sista åren sjuklighet och minskade krafter. Efter en sjuksäng av endast 9 dygn fick den gamla lämna denna världen den 28 december 1910.

Mycket berömmande kunde sägas om denna blygsamma och tillbakadragna kvinna. Som ett sammanfattande erkännande kan nämnas, att hon var en god och öm maka och moder.

Har du kommentarer eller vet mer?

Kanske du vet mer? Har du fotografi på Fröderberg och hans familj? Eller på författaren Emanuel Johansson?

Kontakta då mig.

Vidare läsning

Falkens söner sprängda till döds; läs mer om den ruskiga olyckan i Hörnebo skiffergruva.

Vedervärdige Widergren, läs mer om organisten i Fröderyd, sedermera ”posttjufwen, mordbrännaren och sjelfmördaren”

Fröderyd i tidningsarkivet; om Widergren i dagspressen

Familjen Nilsson / Johansson, om författaren Emanuel Johanssons familj

Noteringar

De numrerade noteringarna nedan är kommentarerna till texten ovan. Mer fakta till de omnämnda personerna finns att hitta i min Databas.

[N1] Johans farfar hette Anders Svensson och levde mellan 1758-1831. Inte någonstans i ministerialböckerna kallas han för Fröderberg; det verkar vara sönerna som tagit det namnet. Anders Svensson var enligt dödboken född den 7 november 1758 i Fröderyd. Det finns en pojke född det datumet i Ljunganäs Nilsgård, son till Sven Arnoldsson (1727-1773) och Kerstin Andersdotter (1733-). Sven Arnoldsson var fjärdingsman, se Fröderyds sockenstämmoprotokoll från 1763-03-06  där han är ett av vittnena mot ynglingen Mattis Svensson som hade kastat upp i kyrkan under pågående gudstjänst.

Det finns dock andra uppgifter som gör gällande att Anders Svensson var en oäkta son skräddaren och häradsmusikanten Anders Fröderberg och hans hustru Lisa Catharina Oselius. Denne Anders Svensson var född 1734 i Årset Lillgård i Fröderyd och död 1818 i Kyllingaryd i Mörrums socken i Blekinge. Om Anders Svenssons vidare anor, se min Databas.

[N2] Uppgifterna stämmer väl; Anders f 1814, Johan f 1817, Marta Lisa f 1821, Lisa Maria f 1825 och sist Karl f 1827. I andra giftet Johannes f 1830 och Oskar Vilhelm f 1833.

[N3] Morbrodern hette Hans Nilsson (1792-1834), son till Nils Hansson (1752-1803) och Britta Svensdotter (1760-1833) i Paddingetorp där fadern var född. Morbrodern Hans Nilsson var gift med Katarina Månsdotter (f 1793) och var arrendator på en gård i Stenkulla Brogård, Tolgs socken. Äktenskapet var barnlöst så det kan mycket väl stämma att Johan och hans yngre bror Karl bodde hos dem; men detta finns inte antecknat i husförhörslängden.

[N4] Morbrodern Hans Nilsson i Stenkulla Brogård dog 1834-12-08, alltså då Johan Fröderberg var 17 år gammal (inte 11 år). Dödsorsaken enligt dödboken anges vara förkylning, inte koleran. Första koleraepidemin i Sverige var emellertid just 1834 [https://sv.wikipedia.org/wiki/Kolera].

[N5] I Stenkulla bodde vid den här tiden omkring nio familjer som var bönder, backstugor och torp oräknat. Det stämmer tämligen väl med Emanuels uppgift. Alla vuxna som avled i Stenkulla mellan åren 1833-35 är:

• 1833 Mellangården: änkan Britta Svensdotter, 72 år, bröstfeber (Hans Nilssons mor)
• 1833 Mellangården: änklingen Jonas Persson, 78 år, ålderdom
• 1834 Norrgården: gifte mannen Sven Svensson, 77 år, ålderdom
• 1834 Brogården: gifte mannen Johan Månsson, 31 år, Nervfeber
• 1834 Brogården: hemmansägaren Nils Jonasson, 58 år, Nervfeber
• 1834 Brogården: gifte mannen Hans Nilsson, 42 år, förkylning
• 1834 Brogården: hustrun Lisa Katarina Larsdotter, 29 år, barnsbörd
• 1835 Norrgården: änkan Kerstin Eriksdotter, 81 år, ålderdom
• 1835 Mellangården: unga pigan Kristina Petersdotter, 20 år, bröstsjukdom
• 1835 Södergården: hustrun Marta Svensdotter, 32 år, Lungsot

I sex familjer dog alltså endera maken eller makan, så uppgiften att det var många familjer som förlorade en äkta hälft verkar stämma. Men dödsorsakerna varierar och det finns således inget stöd i kyrkböckerna om en massdöd i kolera; koleran nämns inte vid något enda tillfälle som dödsorsak.

[N6] Johannes Jansson (f 1815), tillträdde klockartjänsten 1835. Han gifte sig på nyårsafton samma år med Karin Nilsdotter (f 1814). De bodde första tiden i backstugan Västerås under Torp Storgård, men 1841 köpte de ¼ mantal i Torp Storgård, Ramkvilla socken.

[N7] Lovisa Fröderberg gifte sig 1879 med Johan August Nilsson och de bodde i sex år i Notteryd där de fick sönerna Emanuel (författaren till denna levnadsberättelse) och Per Johan August. År 1885 flyttade de till Boestad i Nottebäck socken där Johan August köpte Mellangården om 5/24 mantal.

[N8] Denne Anders Magnus Ferdinand Widergren tillträdde sin tjänst 1863, Fröderyd i Tidningsarkivet. Tjugo år senare, 1883, figurerade han flitigt i tidningsartiklar då han innebrändes genom självmord. Senare uppstod ett falskt rykte om att han flytt till Amerika.